Skuggorna vandrar vid sidan av vår bil
Vi
sitter bredvid varandra i den gamla bilen som skyndar
fram över kullerstenarna, trots det har vi inte utbytt ett enda ord på
hela färden. Trots att han verkar bekant så vet jag inte ens vad han heter.
Utanför
fönstren har novembersolen börjat skymma och det är egentligen alldeles för
kallt för att ha rutorna nere. För att inte tala om vilken fara det innebär en
dag som den här.
Det
är då han gör det, han talar.
–
Fryser du?
– Kunde varit värre.
– Kunde varit värre.
Jag
svarar kort och ser ner i mitt knä. Vill inte få onödig ögonkontakt och göra
situationen obekvämare än vad den redan är.
–
Det är inte ett svar på min fråga.
Hans
röst är iskall och tom. Nu vågar jag inget annat än att svara honom.
–
J-ja. Det är ganska kallt och jo, jag fryser nog lite.
–
Då så.
Rutan
åker upp med hjälp av en vev och istället för ett svagt mekaniskt surrande som
man förväntat sig från moderna bilar hörs ett uppenbart skrapande och det går
att ana att bilen sjunger på sista versen.
Det
går en lång stund innan han pratar igen, dock mildare denna gång.
–
Oförskämt av mig att inte presentera mig. Jag heter Primus.
Han
lyfter inte blicken från vägen men sträcker ändå fram handen i en vänlig gest.
–
Dolores.
–
Det är vackert.
Jag säger ingenting, utan nickar istället lite lätt. Inte tar jag hans hand heller. En del av mig vill att han ska förstå och förlåta, men det är för mycket att förklara.
Jag säger ingenting, utan nickar istället lite lätt. Inte tar jag hans hand heller. En del av mig vill att han ska förstå och förlåta, men det är för mycket att förklara.
Det
är en sådan dubbelmoral ändå. Jag oroar mig för skuggorna som vandrar vid sidan
av vår bil, när det egentligen är jag som är den verkliga faran här.
Vi
svänger in på det som brukade vara en gång- och cykelväg. Det är inga lagar som
gäller här längre och det finns inga poliser kvar.
Vi
kör igenom staden och försöker hitta minsta livsmedel. De flesta butiker är
redan plundrade och förstörda av de som trodde att de skulle klara sig. De som
inte visste att de redan var infekterade, eller så visste de egentligen och var
dumdristiga, som jag.
Från
en av gränderna hör vi hur de klumpigt försöker ta sig fram bland alla
omkullvälta sopcontainrar. Jag skymtar först en arm, kort därefter en hel
människa. Eller, snarare en före detta människa. Det sägs att de inte har några
mänskliga känslor eller rationella tankar kvar längre, efter det att breven
skickades ut och epidemin spred sig.
Men jag var ju också där och jag blev precis lika utsatt som alla andra. Av någon okänd anledning har inte viruset brutit ut för mig än, men jag vet mycket väl att jag riskerar både mitt och nu även Primus liv, genom att försöka leka hjälte på lånad tid. Patetiskt.
Men jag var ju också där och jag blev precis lika utsatt som alla andra. Av någon okänd anledning har inte viruset brutit ut för mig än, men jag vet mycket väl att jag riskerar både mitt och nu även Primus liv, genom att försöka leka hjälte på lånad tid. Patetiskt.
Primus
märker att jag blir allt tröttare och dissocierar ofta.
– Är
du okej?
–
Primus… Förlåt mig. Snälla.
–
Vad pratar du om? Du har inte gjort någonting.
Jag
sitter tyst ett tag, måste samla den sista energin.
– Det
är mitt fel alltihop. Det, jag, förlåt.
Han
säger ingenting, som om han ger plats åt mig att fortsätta. Det går ytterligare
några minuter.
– Det
var ett inside jobb, en hoax. Det rörde sig bara om några enstaka i den
amerikanska regeringen, men ett fåtal av breven måste ha öppnats efter vägen
och orsakat en massutplåning av den mänskliga rasen. Jag är, infekterad… Fan,
förlåt mig.
I
Primus blick växer en sorg likt ingenting jag tidigare sett. Han stannar bilen
och börjar tjuta samtidigt som tårarna rinner nedför hans kinder.
– Dolores.
jag älskar dig och jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan dig.
Jag
förstår inte alls vad han menar, jag hade ju aldrig mött honom förrän tidigare
idag när han stannade och erbjöd mig skjuts. Han märker min förvirring.
–
Jag vet att det låter helt sjukt, vi har ju precis träffat varandra. Men jag
har känt dig i hela mitt liv. Minns du den blyga pojken i din parallellklass,
som bodde på din gata?
Efter
en stunds funderande nickar jag och låter honom fortsätta.
– Den
blyga pojken är jag. Jag har aldrig sagt ett ord till dig tidigare, men ändå
jag vet allt om dig. Inte allt på riktigt, men det viktiga. Tack vare överhörda
konversationer i korridorer och på skolbussen. Det var därför jag hittade dig i
morse och bad dig hoppa in i bilen. Jag ville göra mitt bästa för att skydda
dig. Men nu när jag vet att du snart blir en av de emotionellt uttömda finns
det verkligen ingenting mer jag kan göra.
Nu
gråter och skriker han helt okontrollerbart. Efter att ha insett vad han
egentligen precis sa, så tror jag faktiskt inte att det kan bli mycket värre.
Men han plockar fram en magnum ur handskfacket, ser mig i ögonen med en
likgiltighet och viskar ett farväl.
– Jag
skulle inte kunna leva med mig själv om jag såg dig… Såg dig, förändras.
Han
höjer pistolen, sluter läpparna om pipan, blundar hårt och trycker på
utlösaren.
Det
smäller högt och jag skriker i ren panik, men utan något som helst hopp för
varken mig själv eller mänskligheten tar jag pistolen som fortfarande sitter
kvar i hans grepp och som jag placerar min lediga hand i hans, följer jag samma
hjärtskärande öde som Primus.
I
ett parallellt universum kunde någonting gjorts annorlunda.
I
ett parallellt universum hade vi kanske kommit undan
det oundvikliga.
Men
inte ens i ett parallellt universum skulle jag dö en vacker död, då mina
föräldrar sedan min födsel förbannat mig med ett namn. Det är ingen slump att
definitionen av mitt namn är smärtor.*
*Dolores
är spanska och betyder smärtor.
Lennon Å
Kommentarer
Skicka en kommentar