Du minns nog inte
Minns du gången vi satt där på
bänken,
Precis som i en fransk långfilm
var vi,
Lika kära och lika inne i vår
egen bubbla,
Overkligt som inget annat jag
upplevt.
Minns du inte gången vi satt där,
Bara du och jag och sparven i
gräset,
Du kastade din sista bit av
croissanten,
Med ett tacksamt hack i marken
försvann den.
Minnet är kreativt likt intet
skådat,
Förvränger och förskönar,
Skapar en parallell version av
historien,
Av vår historia.
Överanalyserat den där blicken,
Den som jag lyckades undvika,
En blick som kunde ha gett mig
ett avslut,
Istället tvingas minnena leva
kvar.
Du minns nog gången vi satt där
på bänken,
Kanske inte precis som i en
filmisk bubbla,
Inte ett lika kärt minne som senare
växt fram,
Overkligt och tvivlar allt mer på
upplevelsen.
Du minns nog inte gången vi satt
där,
Kanske inte heller sparven,
Inte minns du väl mer än slaget
mot kinden,
Det som jag sedan länge förträngt.
Med en rispa i mig reste du dig
och försvann,
Varför minns jag dig som min fina,
Jag borde minnas dig som sparven,
Sparven som tog den sista biten.
Ja du tog all min kärlek,
Du fick mig att älska det fula,
Nu är mitt omedvetna dammigt,
Nedsmutsat av kreativt förskönade
minnen.
Kommentarer
Skicka en kommentar