Döden väntar tätt intill lövet



Magdalena sitter på ändan med uppdragna knän till bröstet framför en spegel och gråter. Hennes blonda, platta hår är uppe i en slarvig bulle och hennes spinkiga kropp skakar. Hon är medveten om att för ungefär tre dagar sedan dog hennes bästa och enda vän, hennes syskon som även var hennes tvilling. Hon är medveten om att hon inte kommer vakna jämsides med henne längre. Men hon är inte medveten om att hon själv har ett liv utan henne.
Madde blickar tillbaka till dagen då allt hände. Hon sitter vid sin säng och försöker läsa sin blåa pocketbok, medan Thelma hennes identiska tvilling visar upp en marinblå klänning och uppmanar Madde att ha på sig den på den otroliga festen som Thelma tjatat om hela tiden.

- Den kommer bli så vacker på dig. sa Thelma.

Madde vägrar gå på festen, sen första gången Thelma tog upp ämnet till nu. Hon vill inte men Thelma började nu låta arg, riktigt arg och besatt.

- Alla ska dit, och det blir inte kul utan dig.

Thelma ljög, hon har alltid kul utan Madde. Hon är bara sån. En sådan som är spontan, pratglad, festprisse och kan göra allting som är tråkigt till roligt oavsett vad. Madde är däremot blyg, en tråkmåns och hon går aldrig på fest bara när Thelma tvingar henne. Thelma kastar klänningen på sängen och suckar. Hon suckar några fler gånger innan hon frågar varför Madde inte vill gå. Madde slår igen sin bok och svarar för hundrade gången att hon bara helt enkelt inte vill gå, hon vill inte stå stelt bredvid massa fulla människor och få enormt ont i öronen på grund av den höga dunkande musiken, känna lukten av alkohol och spya eller prata med främmande människor. Thelma tittar på henne som om hon vore knäpp.

- Men fester är ju det bästa som finns! hojtar Thelma.

- Nej, det tycker inte jag. besvarar Madde tillbaka.

Stämningen var bitter. Det gick några minuter innan Thelma säger att det kommer bli kul och att Madde måste följa med. Men Madde neka det. Nu blev Thelma vansinnig. Hon ropar att Madde är världens sämsta tvilling och att hon aldrig vill se henne igen. Där tappar även Madde greppet och förolämpningarna strömmade ut. Efter en stund när de båda har tröttnat på att gnälla tar Thelma sin lilla neonrosa väska samtidigt som hon med hårda steg går från rummet. Thelma är på väg till festen. Madde andas ett djup andetag medan hennes skuldkänslor tar fart. De har aldrig haft ett så stort och hemskt bråk förrän nu. Det är förfärligt att behöva ha ett. Madde försöker att inte gråta men det går inte att stoppa det. Hon tycker inte om det, för henne betyder det att något förskräckligt har hänt, som det visserligen har gjort men det är jobbigt och smärtsamt.

Thelma är framme vid festen. Att bråka med Madde hade varit ansträngande men nu skulle hon ha det trevligt. Så hon kunde inte tänka på Madde eller på andra tråkiga saker. Nu är det party face som gäller! Thelma slänger sin svarta, läder jacka och väska på en slumpmässig stol och går mot sina kompisar. De luktar alkohol med en blandning av parfym och spya.

- Hej Thelma…säger en av hennes kompisar. Kommer du ihåg när du kysste den där killen, Miranda? Det var galet.

Kompisen vänder blicken till Miranda som står vingligt med en burk öl. Thelma tittar bort och försöker se var hennes andra kompisar är men de verkar också upptagna. Hon blir stillastående framför en pratande Miranda och Bella. Inget händer på ett tag och Thelma börjar tröttna. Var är festen någonstans? Hon tar lite öl och sätter sig på en mörkröd, blek fåtölj, sådär blek att färgen nästan har lossnat. Hon tar en klunk öl, tittar på mobilen, kollar ut på kompisarna, tittar på mobilen igen och kastar sina högklackade skor på golvet. Om arton minuter skulle hon dö. Det visste hon inte än. Arton minuter tjugotvå sekunder kvar. Ett glas sprack. Arton minuter tjugoen sekunder. En tjej svimmade. Arton minuter tjugo sekunder. En kille kräks på en tjejs splitternya skor. Arton minuter nitton sekunder. Thelma sticker.
Hennes fötter är iskalla och svider. Hon har självfallet glömt skorna på festen. Thelma är på väg hem. Det är mörkt, kallt och dimmigt. Gatlamporna funkar inte och ingen människa fanns inom räckhåll. Hon har ungefär kommit halvvägs. En sten ligger på marken och hon sparkar på den. En röd liten Volvo kör om henne. Det är två minuter kvar tills Thelma tar sitt sista andetag, sitt sista steg och hennes sista syn på hur världen ser ut och är. Ett vackert löv faller sakta framför hennes ansikte. Hon tittar på det medan lövet svävar fram och tillbaka mot marken. När den precis landar hörs en smäll och en grind bredvid henne dallrar till. Hon förstår att någon försöker skjuta på henne. Någon försöker skjuta henne! Varför? Vem är det? Thelma börjar springa. Pulsen ökar och den där rädslan, rädslan som man liksom inte kan förklara och tanken… Tanken att man kommer att dö. Hon kommer bara dö. Det är bara så. Ett till skott hörs och ett till. Personen fortsätter skjuta skott. Thelma skulle inte kunna komma undan. Hen är för snabb. En tystnad infaller. Thelma tar ett djupt andetag och försöker fortsätta springa. Men det går inte längre. En till smäll hörs och plötsligt ramlar en vacker sextonårig tjej till marken.

Maddes mamma Monica slår dörren in i väggen och tittar förskräckligt på Madde. Hennes ögon är nästan knallröda och vattniga och hon har fortfarande på sig skorna och sin olivgröna kappa.

- Ta på dig en jacka och skor. Du måste följa med oss nu. Pappa är redan i bilen. sa Monica darrigt.

Madde fattar ingenting hon står bara där och får inte fram en enda rörelse eller ord. Varför är hennes mamma så ledsen?

- Magdalena Erika Rickardsson! Det är bråttom, kom nu!

Hon tar en svart läderjacka och springer ner till bilen med Monica. Där sitter hennes pappa Edward och tittar oroligt på dem. Madde förstår inte vad som händer. Ingen av föräldrarna säger något. Varför gråter de? Vart är de på väg? Vart är Thelma? Och vad har hänt egentligen? Efter en stunds frågande får Madde veta det, det hon aldrig trodde att hon skulle få höra.

- Thelma har blivit skjuten och ligger på sjukhus. De har försökt allt men det finns inget mer de kan göra. säger hennes pappa hackigt.

Det är som om världen kraschar mitt framför ögonen på henne. Men hon förstår nu varför de skyndar sig och varför de gråter. Madde börjar må illa. Det är fem minuter kvar tills vi är framme. Hennes händer är kalla men samtidigt svettiga och hennes mun smakar blod, och desto längre hon tänker på det desto mer smakar det. Edward håller hårt om ratten och tittar rakt ut mot vägen. Man kunde börja se en glimt av sjukhuset nu. Monica tar Edwards hand och kramar den hårt. De öppnar bildörrarna och nästan springer in mot receptionen och till Thelmas rum där hon ligger. Madde ser hur Thelmas ögon snart stängs, men innan det tar Madde snabbt hennes hand och säger ett svagt förlåt. Återigen denna dag rinner en tår ner från hennes kind. Thelma säger förlåt tillbaka innan hennes hand släpps från Maddes och hennes ögon stängs i en djup tung sömn.

Thea K