Två människor



Två människor, en man och en kvinna, går på varsin sida av gatan en kylig höstmorgon i oktober. Den unga mannen har bråttom; hans blick vandrar ständigt till armbandsuret på handleden och den bruna läderportföljen är endast halvt knäppt.

Kvinnan bär mörka träningskläder. Det korpsvarta håret är uppsatt i en slarvig knut, och hon har precis bestämt sig för att springa rundan genom staden istället för vid vattnet som hon brukar.
Ingen av dem har någon aning om att det som ska ske härnäst kommer att förändra deras liv.
            Mannen ökar på stegen och far stressat handen genom håret när bussen han vill hinna med närmar sig bakifrån med sådan fart att han är säker på att den ska köra förbi om han inte skyndar sig rejält. Hans grepp om portföljen hårdnar och han måste ta ett beslut - göra sig till åtlöje eller missa bussen? Åtlöje, definitivt - och börjar springa.
Samtidigt, på andra sidan gatan, har kvinnan börjat jogga med musiken dunkandes i öronen. Hon sveper med blicken över vägen för att förvissa sig om att det är säkert att springa över den när hon ser en man med en portfölj springa på andra sidan vägen. Hon rynkar koncentrerat pannan. Hade hon inte sett honom någonstans förut? Kvinnan ökar på stegen för att få sig en bättre skymt av honom men tvingas erkänna sig besegrad när mannen trots allt kliver på bussen och försvinner ur sikte. Besviket springer hon vidare över gatan utan att bry sig om vare sig den övriga trafiken eller bussen, som nu har börjat köra igen och kommer allt närmare - och sedan går allt mycket snabbt
Bussen tutar. Kvinnan vänder sig om och finner sig själv ståendes bara några ynka centimeter från bussens hjul som nu dundrar förbi henne och tar panikslaget ett par stapplande steg bakåt, men balansen är inte på hennes sida. Hon märker förskräckt hur hon tappar fotfästet och faller mot asfalten när hon plötsligt fångas upp av ett par starka armar och kan resa sig igen på darrande ben.
“Det där var nära ögat” säger den äldre herren varnande. “Tur för dig att någon var sen till sin buss. Några sekunder tidigare och du hade varit mos.” 
“T-tack” stammar kvinnan. Chocken dröjer sig kvar i kroppen och hon tar stöd mot en lyktstolpe för att inte ramla. Andhämtningen återgår sakta till det normala och hon ser med stora ögon efter bussen, där mannen med portföljen sträcker på halsen för att kunna säkerställa att kvinnan mår bra. Han hade än en gång blivit påmind om hur skört livet kan vara. Han suckar. Som om han inte visste det redan.
Han minns dagen som om den var igår. Hur lyckliga de hade blivit, första gången de hade fått se sin son på sjukhuset, men snabbt insett att någonting var mycket fel. Han minns sorgen över att lämna ifrån sig något så kärt som ett barn bara några minuter efter att han hade fått hålla honom för första gången, utan att veta om de någonsin skulle få honom tillbaka. Han minns saknaden som var större än vad han trodde var möjligt, och den hemskt smärtsamma ovissheten som höll honom vaken den där långa natten på sjukhuset.
Men mest av allt minns han känslan när läkaren kom in genom dörren. Hur hon trött hade strukit en svart hårslinga bakom örat och sett minst lika sliten ut som han själv, men sedan kommit med det lyckliga beskedet att operationen hade lyckats och att sonen skulle få komma hem om bara några dagar.
Hon hade räddat hans liv.
Mannen lutar huvudet bakåt och ler medan bussen svänger runt en krök. Tiden passerar utanför fönstret; höst blir till vinter, vinter blir till vår och våren blir till sommar innan den slutligen återgår till höst. Träden släpper sina sista löv med en suck för att sedan stå kala i några månader, nakna så när som på skelettet, innan de blomstrar igen och återfår sin fulla prakt.
Många år passerar där utanför fönstret innan mannen slutligen tar sin numera slitna läderportfölj och kliver av bussen. Det är åter höst i den lilla staden, och marken pryds av löv i alla möjliga färger och nyanser. Han sveper med blicken över den nästan folktomma gatan och drar överraskat på munnen när han upptäcker att han har sällskap av en dam på andra sidan vägen. Mannen rynkar koncentrerat pannan då ett vagt minne dyker upp vid åsynen av henne, men det försvinner lika snabbt som det kom. Han rycker på axlarna. Det är väl åldern som spelar honom ett spratt.
På andra sidan gatan skjuter den gamla damen sakta rullatorn framför sig. Hennes en gång långa, korpsvarta hår har förlorat sin glans under årens gång och är nu inte mer än ett vitt krull på hennes huvud. Hon stannar till och andas njutfullt in den ljuva doft som vinden för med sig i det stilla regnet av löv från trädens oräkneliga grenar.
Två människor, en man och en kvinna, går på varsin sida av gatan en vacker morgon i oktober. Två människor vars livslinjer har råkat korsa varandra endast ett fåtal gånger, men förändrat så mycket.
Två människor.

Anne A


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord