Framåt
Julie tittade bakåt för en sekund men såg inget. Hon fortsatte springa, andningen snabb och blodet rusade. Luften var kall och dimman låg tjock runt omkring henne. Hon kunde se sina andetag varje gång hon andades ut. Hon fortsatte titta framåt i ett försök att urskilja rötter och grenar så hon inte sprang in i något.
”Julie” viskade något precis bredvid henne och hon drog efter andan. Utan att tänka vek hon av till höger. Hon behövde komma ifrån honom! Hon vågade inte titta bakåt. Hon behövde fortsätta titta framåt annars …, hon ville inte tänka vad skulle hända. ”Julie!” hans skrik ekade bakom henne. Vart var han? Var han nära? Hon svalde och fortsatte springa. Hon hoppade över en rot och sprang fortare. Hon hade inte tid att sakta ner, ingen tid att andas eller titta efter honom. Hon höll ögonen framåt. ”Du kan inte fly oss Julie!” hans röst var nära och hon skrek till. Varför var han så här? Vad hade hon gjort dem? Hon kände en rysning. De inte han… Vart hade Brian tagit vägen? Hon hade inte sett honom sen hon sprang in i skogen bakom skolan och hon hade bara hört Tim skrika efter henne. Hon fick inte många fler sekunder att fundera när en smäll hördes från trädtopparna som fick fåglarna att fly från sina grenar.
Julie kände en enorm smärta i sin axel. Hon kände hennes fötter vackla till men hon stannade tvärt och hittade balansen så att hon inte föll. Hon tittade mot sin axel och såg hur tröjan var trasig och började dränkas i blod. Hon drog efter andan och hennes ögon fylldes med skräck över skadan, precis som en skjuten hjort. ”JULIE! Känns det bra!? Visst är han skicklig Julie!? En av dina bästa vänner! En av dina enda vänner!” Tim skrek så det ekade. Julie svalde och satte handen över såret och började springa igen, lite skakigt, men hon sprang. Hon kunde inte stanna eller titta bakåt. Det fanns inget bakåt bara framåt. Framåt, framåt, måste springa framåt! var det enda som cirkulerade i hennes huvud medan hon sprang igen. Hon kände känslorna äntligen fånga henne och tårarna vällde upp. Vad hade hänt med Tim och Brian? Varför var de så här? Varför jagade de henne som ett djur genom skogen? Tim hade aldrig skrikit förut och Brian skulle aldrig skjuta något annat än hjortarna vid jakt.
Hon fortsatte springa med blod över hela handen och tårar i ögonen. Den kalla luften började sticka i hennes hals och tårarna sved. Det blev svårt att se framåt. Hennes blick blev suddig och hon torkade snabbt bort tårarna med en hand. Det kändes som hon skulle spy och svimma men hon kunde inte heller stanna, hon behövde fortsätta framåt i hopp om att tappa de båda pojkarna i skogen och hitta hjälp. Någon som kunde rädda henne från dem.
Plötsligt hördes en smäll och hon kände hur hela hennes högra ben gav upp. Hon föll framåt, handlöst. Hon tog emot sig med sin fria arm och kände hur hela armen gav ifrån sig en ohygglig smärta. Hon kände hur något i den trasiga axeln hoppade ännu mer fel när hon tog emot sig. Hon gnydde av smärta så tyst hon kunde. Hon kunde inte skrika. De skulle hitta henne då. Hon fick inte ge upp. Hon behövde fortsätta framåt. Hon var inte långt från slutet av skogen. Hon tryckte sig upp på sitt hela knä och ställde sig sedan upp och haltade så snabbt hon kunde. Hon kunde inte ge upp nu! Hon kunde inte dö…
Varför? Var det enda som snurrade i hennes huvud. Så många frågor. Så många frågor snurrade runt i hennes huvud medan hennes öron ringde ljudligt och hennes ögon stack. Men allt dränktes av ett ord. Framåt, jag måste fortsätta framåt var det enda som hördes i hennes huvud. Hon haltade över rötter och stenar innan hon hörde ett tredje skott. Hon kände ingen smärta längre men hon kände sitt vänstra knä sluta fungera och föll igen. Den här gången hann hon inte fånga sig själv och hon föll, med ansiktet ner i marken. Hon kände hennes tankar dränkas i ett ringande. Hon låg bara och blinkade några sekunder. Hon kände ingenting, inte sin kropp eller tankar. Hon bara blinkade innan hon drogs tillbaka in i verkligheten. Hela hennes kropp gjorde ont och hennes huvud snurrade men framåt fortsatte ringa ljudligt i hennes öron. Hon sträckte ut sin enda fungerande arm och började dra sig över marken. Blod följde henne som ett spår när hon drog sig över den smutsiga skogsmarken. Såren från kulorna sved, men hon brydde sig inte, hon behövde bara fortsätta framåt. Plötsligt tog något tag i hennes axel och slängde runt henne. Hon tappade andan när hon slog i marken och hennes ögon blev suddiga. ”Jag har alltid älskat din bestämhet Julie” hon hörde Tims röst och såg hans bruna gamla jacka otydligt. ”Men nu är det slut” hennes syn kom sakta tillbaka och hon skrek när hon såg honom klart. Han bar en porslinsvit mask med svarta läppar och tomma svarta ögon.
”Julie” hyssjade han och hon slutade skrika, och hyperventilerade skrämt. I hans hand var en yxa. Hennes ögon tittade runt snabbt och skrämt. Som ett skadat djurs ögon gör när de blivit skjutna. Hon försökte börja kräla men han bara ställde sig på hennes skadade axel med ena foten och hon kunde inte röra sig. ”Människor är precis som djur, Julie. Du ser ut som en skjuten hjort lilla du.” Den tomma masken tittade mot henne och hon stirrade på den. Han satte sig ner ”Fast just nu är du ju en skjuten hjort, men vet du vad Julie? Det blir snart bättre. Du måste bara blicka framåt. Det är det vänner är till för. Att blicka framåt tillsammans med, till och med efter döden” Han tog av sig masken och tårar vällde upp när ett trasigt och förstört ansikte tittade på henne. Han ställde sig upp. ”Men oroa dig inte. Det finns snart inget att titta tillbaka på Julie. Bara framåt Julie, med mig och Brian, bara framåt. Men först” Han höjde yxan och log mot henne ”Måste vi göra klart det här!” Hon slutade andas och sedan fällde han yxan rakt i ansiktet på henne. Han log, det gurglade lite om det kluvna ansiktet. Brian klättrade ner från ett träd med det stora geväret på ryggen. Tim satte på sig sin mask igen med sitt rufsiga bruna hår utstickande. Brian stod nu bredvid honom. Tim satte sig på huk igen. Han drog ur yxan lätt ur ansiktet och knäppte försiktigt loss masken som hängde i hans bälte. Han la den över hennes ansikte och knäppte fast den.
”Ska jag ta den och du tar henne?” frågade Tim och pekade på geväret. Brian gav det till Tim och tog sedan tag i Julies ena hand. Med en snabb rörelse drog han upp kroppen över ena axeln och fick med lite problem över hennes ben över den andra. ”Så hur lång tid tror du det tar för henne?” frågade Tim medan Brian la Julie över sina axlar. Brian bara ryckte på axlarna. ”Det har du rätt i alla tar olika tid. Är hon tung?” frågade han och Brian skakade på huvudet. Blod vällde ut genom maskens ögonhål
och ner på den gula munktröjan han hade på sig. ”Endast framåt var det?” sa Tim med en retsam röst och den andra pojken himlade med ögonen innan de båda vände om och gick djupare in i skogen.
Saga H
”Julie” viskade något precis bredvid henne och hon drog efter andan. Utan att tänka vek hon av till höger. Hon behövde komma ifrån honom! Hon vågade inte titta bakåt. Hon behövde fortsätta titta framåt annars …, hon ville inte tänka vad skulle hända. ”Julie!” hans skrik ekade bakom henne. Vart var han? Var han nära? Hon svalde och fortsatte springa. Hon hoppade över en rot och sprang fortare. Hon hade inte tid att sakta ner, ingen tid att andas eller titta efter honom. Hon höll ögonen framåt. ”Du kan inte fly oss Julie!” hans röst var nära och hon skrek till. Varför var han så här? Vad hade hon gjort dem? Hon kände en rysning. De inte han… Vart hade Brian tagit vägen? Hon hade inte sett honom sen hon sprang in i skogen bakom skolan och hon hade bara hört Tim skrika efter henne. Hon fick inte många fler sekunder att fundera när en smäll hördes från trädtopparna som fick fåglarna att fly från sina grenar.
Julie kände en enorm smärta i sin axel. Hon kände hennes fötter vackla till men hon stannade tvärt och hittade balansen så att hon inte föll. Hon tittade mot sin axel och såg hur tröjan var trasig och började dränkas i blod. Hon drog efter andan och hennes ögon fylldes med skräck över skadan, precis som en skjuten hjort. ”JULIE! Känns det bra!? Visst är han skicklig Julie!? En av dina bästa vänner! En av dina enda vänner!” Tim skrek så det ekade. Julie svalde och satte handen över såret och började springa igen, lite skakigt, men hon sprang. Hon kunde inte stanna eller titta bakåt. Det fanns inget bakåt bara framåt. Framåt, framåt, måste springa framåt! var det enda som cirkulerade i hennes huvud medan hon sprang igen. Hon kände känslorna äntligen fånga henne och tårarna vällde upp. Vad hade hänt med Tim och Brian? Varför var de så här? Varför jagade de henne som ett djur genom skogen? Tim hade aldrig skrikit förut och Brian skulle aldrig skjuta något annat än hjortarna vid jakt.
Hon fortsatte springa med blod över hela handen och tårar i ögonen. Den kalla luften började sticka i hennes hals och tårarna sved. Det blev svårt att se framåt. Hennes blick blev suddig och hon torkade snabbt bort tårarna med en hand. Det kändes som hon skulle spy och svimma men hon kunde inte heller stanna, hon behövde fortsätta framåt i hopp om att tappa de båda pojkarna i skogen och hitta hjälp. Någon som kunde rädda henne från dem.
Plötsligt hördes en smäll och hon kände hur hela hennes högra ben gav upp. Hon föll framåt, handlöst. Hon tog emot sig med sin fria arm och kände hur hela armen gav ifrån sig en ohygglig smärta. Hon kände hur något i den trasiga axeln hoppade ännu mer fel när hon tog emot sig. Hon gnydde av smärta så tyst hon kunde. Hon kunde inte skrika. De skulle hitta henne då. Hon fick inte ge upp. Hon behövde fortsätta framåt. Hon var inte långt från slutet av skogen. Hon tryckte sig upp på sitt hela knä och ställde sig sedan upp och haltade så snabbt hon kunde. Hon kunde inte ge upp nu! Hon kunde inte dö…
Varför? Var det enda som snurrade i hennes huvud. Så många frågor. Så många frågor snurrade runt i hennes huvud medan hennes öron ringde ljudligt och hennes ögon stack. Men allt dränktes av ett ord. Framåt, jag måste fortsätta framåt var det enda som hördes i hennes huvud. Hon haltade över rötter och stenar innan hon hörde ett tredje skott. Hon kände ingen smärta längre men hon kände sitt vänstra knä sluta fungera och föll igen. Den här gången hann hon inte fånga sig själv och hon föll, med ansiktet ner i marken. Hon kände hennes tankar dränkas i ett ringande. Hon låg bara och blinkade några sekunder. Hon kände ingenting, inte sin kropp eller tankar. Hon bara blinkade innan hon drogs tillbaka in i verkligheten. Hela hennes kropp gjorde ont och hennes huvud snurrade men framåt fortsatte ringa ljudligt i hennes öron. Hon sträckte ut sin enda fungerande arm och började dra sig över marken. Blod följde henne som ett spår när hon drog sig över den smutsiga skogsmarken. Såren från kulorna sved, men hon brydde sig inte, hon behövde bara fortsätta framåt. Plötsligt tog något tag i hennes axel och slängde runt henne. Hon tappade andan när hon slog i marken och hennes ögon blev suddiga. ”Jag har alltid älskat din bestämhet Julie” hon hörde Tims röst och såg hans bruna gamla jacka otydligt. ”Men nu är det slut” hennes syn kom sakta tillbaka och hon skrek när hon såg honom klart. Han bar en porslinsvit mask med svarta läppar och tomma svarta ögon.
”Julie” hyssjade han och hon slutade skrika, och hyperventilerade skrämt. I hans hand var en yxa. Hennes ögon tittade runt snabbt och skrämt. Som ett skadat djurs ögon gör när de blivit skjutna. Hon försökte börja kräla men han bara ställde sig på hennes skadade axel med ena foten och hon kunde inte röra sig. ”Människor är precis som djur, Julie. Du ser ut som en skjuten hjort lilla du.” Den tomma masken tittade mot henne och hon stirrade på den. Han satte sig ner ”Fast just nu är du ju en skjuten hjort, men vet du vad Julie? Det blir snart bättre. Du måste bara blicka framåt. Det är det vänner är till för. Att blicka framåt tillsammans med, till och med efter döden” Han tog av sig masken och tårar vällde upp när ett trasigt och förstört ansikte tittade på henne. Han ställde sig upp. ”Men oroa dig inte. Det finns snart inget att titta tillbaka på Julie. Bara framåt Julie, med mig och Brian, bara framåt. Men först” Han höjde yxan och log mot henne ”Måste vi göra klart det här!” Hon slutade andas och sedan fällde han yxan rakt i ansiktet på henne. Han log, det gurglade lite om det kluvna ansiktet. Brian klättrade ner från ett träd med det stora geväret på ryggen. Tim satte på sig sin mask igen med sitt rufsiga bruna hår utstickande. Brian stod nu bredvid honom. Tim satte sig på huk igen. Han drog ur yxan lätt ur ansiktet och knäppte försiktigt loss masken som hängde i hans bälte. Han la den över hennes ansikte och knäppte fast den.
”Ska jag ta den och du tar henne?” frågade Tim och pekade på geväret. Brian gav det till Tim och tog sedan tag i Julies ena hand. Med en snabb rörelse drog han upp kroppen över ena axeln och fick med lite problem över hennes ben över den andra. ”Så hur lång tid tror du det tar för henne?” frågade Tim medan Brian la Julie över sina axlar. Brian bara ryckte på axlarna. ”Det har du rätt i alla tar olika tid. Är hon tung?” frågade han och Brian skakade på huvudet. Blod vällde ut genom maskens ögonhål
och ner på den gula munktröjan han hade på sig. ”Endast framåt var det?” sa Tim med en retsam röst och den andra pojken himlade med ögonen innan de båda vände om och gick djupare in i skogen.
Saga H
Kommentarer
Skicka en kommentar