Ett snubblande steg i taget
Det finns en dörr i vårt hus som alltid står öppen. Ingen har gått in i rummet på flera månader, men ingen har orkat förmå sig att stänga dörren. Kanske är vi rädda att vi ska glömma vad som finns bakom den, för att rummet är det enda som stoppar våra förrädiska hjärnor från att förtränga det som hänt. Kanske fungerar rummet som en daglig påminnelse om att inte ta någonting för givet, vilket ingen av oss vill glömma. Kanske mår vi helt enkelt dåligt över att rummet står där, ensamt och övergivet, och låter dörren stå öppen i hopp om att vi en dag skulle titta in i rummet och finna motivationen till att göra något åt det. Eller så är det kanske helt enkelt så att ingen vill vara den som stänger dörren, den som säger att det är dags att glömma det oförglömliga.
Jag finner mig själv stående framför dörren. Detta har hänt ofta på sistone, att jag varit på väg någonstans och sedan plötsligt funnit mig själv stående stilla, stirrande på den öppna dörren. I flera månaders tid har jag undvikit dörren som om jag skulle smittas av pesten bara genom att titta på den, men under de senaste veckorna har den kallat på mig som en sirensång, oemotståndlig och obegriplig. I flera månader har jag sökt styrkan att kliva in i det här rummet. Kanske har jag äntligen funnit den.
Jag bestämmer mig för att det är dags att försöka dräpa mina demoner. Med tveksamma steg kliver jag in i rummet. Jag vet att det inte finns någon risk att mina föräldrar ska inse att jag är här inne; mamma ligger däckad i sin säng med en hemsk migrän och pappa jobbar sent, något jag tycker att han börjat göra väldigt ofta på senare tid. Mamma har varit sjukskriven den senaste månaden och stänger ofta in sig på sitt rum och säger att hon behöver vila, även om jag kan se att det egentligen inte är något fel på henne. Pappa tar på sig alla möjliga extrauppgifter på jobbet och det känns som att han knappt är hemma längre. Själv stannar jag kvar i skolan och pluggar så länge som möjligt, när jag väl kommer hem stänger jag oftast in mig på mitt rum med musik på högsta volym, ett tydligt budskap om att jag inte vill bli störd. Vi söker oss avsiktligt ifrån varandra, trots att vi nu behöver varandra mer än någonsin. Men jag kan inte tycka att det är konstigt; vi kan knappt hålla ihop oss själva, hur ska vi kunna förväntas hjälpa till att hålla ihop varandra?
Rummet ser ut precis som jag minns det, bara dammigare. Det känns kallare också, som om det blivit nerkylt av bristen på mänsklig kroppsvärme. Jag går fram och känner på elementet; iskallt. Utanför fönstret har sommaren snart övergått till vinter, men ingen har brytt sig om att gå in och dra upp termostaten på elementet. Ingen av oss har nog ens tänkt tanken att det skulle behövas. Vi har varit för upptagna med att försöka ignorera rummets existens för att bry oss om vad som händer här inne. På fönsterbrädan står en vissen blomma, försummad och övergiven. Jag fylls av dåligt samvete över att den bara lämnats att dö, men jag har inte vetat att den fanns där. Jag går förbi rummet på väg till mitt eget rum varje dag, men jag tittar aldrig in. Det är som om rummet inte existerar längre, precis som du. Det är bara ett blekt minne som gör ont att kännas vid. Om vi kan få rummet att försvinna så kanske smärtan försvinner med det.
Jag vet egentligen inte varför jag gick in hit. Här finns ingenting för mig att hämta. Kanske har vi låtit dörren stå öppen därför att ingen av oss vet vad vi ska göra med rummet. Ska vi städa bort allting? Göra om det till något annat? Inget av det känns rätt, men samtidigt känns det väldigt fel att bara lämna det som det är. Helt övergivet. Du älskade det här rummet, älskade syster. Din prägel finns överallt, vart jag än tittar. Jag ser dig i sängkläderna med lila blommor på. Du älskade dem så mycket att mamma var tvungen att köpa en uppsättning till med likadana lakan så att du alltid kunde ha dina
lila blommor, eftersom du vägrade byta annars. Jag ser dig i böckerna i bokhyllan, nötta och med brutna ryggar efter att du plöjt igenom dem ett flertal gånger. Jag grips plötsligt av en stark lust att läsa någon av dem, att fly in i en av världarna som du älskade så mycket. Att komma närmare dig genom att dela det du älskade. Men jag vet inte om jag vågar. Tänk om jag inte tycker om dem?
Jag ser dig i bilderna uppsatta på väggen. I ett gammalt skolfoto från mellanstadiet ser jag mig själv. Vi var så lika när vi var yngre att det lika väl hade kunnat vara jag. Jag ser dig i stöket av pennor, papper, skolböcker och godispapper som täcker all yta av ditt skrivbord. Jag ser dig i citaten du satt upp på garderobsdörren, i kläderna som hänger över stolen, i den prydliga bäddningen av sängen, i doftljusen, i tapeten, i reporna i golvet. Jag ser dig omkring mig vart jag än tittar. Inte bara i det här rummet, utan i hela huset, i skolan, i idrottshallen, hemma hos mormor och morfar. Vart jag än går så finns du där runtomkring mig. Jag älskar dig, men jag står inte ut med det. Jag får aldrig vara ifred. Vart jag än går så finns du där, precis utanför mitt synfält. Du gör dig ständigt påmind och det gör så ont, så fruktansvärt, förskräckligt ont. Jag förstår att mamma stänger in sig på sitt i rum i flera timmar eller ibland till och med dagar i sträck. Jag förstår varför pappa gör allt för att hålla sig borta från huset och från minnena av dig så mycket som bara möjligt. Jag förstår varför vi faller isär, sakta men säkert. Vi slits sönder av saknad, av sorg, oförmögna att stänga dig ute. Rädda att glömma, rädda att avsaknaden av smärta ska innebära att vi slutat sörja. För vi vill aldrig sluta sörja, aldrig glömma att du fanns, aldrig glömma vad du betytt för oss. Vi måste lära oss leva med sorgen, med vi vågar inte försöka, rädda för att det ska ses som att vi kommit över dig. Hur kan man återgå till sitt vanliga liv när allt vänts på ända? Men vi måste lära oss att leva igen, ett snubblande steg i taget. Vi kommer aldrig att bli hela igen, men vi måste lära oss att leva med ett hål i våra hjärtan, för inget vore mer orättvist mot dig än om vi också slutade leva. Stäng en dörr så öppnas en annan, har jag hört folk säga. Jag tror att det är dags för oss att öppna en ny dörr, att sluta älta det som varit och börja blicka framåt, så gott som vi någonsin kan.
Kanske fanns det något för mig att hämta här inne trots allt. Jag inser nu att du alltid kommer att gå bredvid oss, alltid finnas där i utkanten av våra tankar. Att vi slutar ta vara på livet bara för att du inte finns med oss längre är det värsta vi kan göra. Du älskade livet så mycket, älskade syster. Nu när du inte kan njuta av det längre så måste vi ta vara på det åt dig, vi måste leva för din skull. Med bestämda steg kliver jag ut ur rummet och stänger dörren bakom mig. Det är på tiden att vi slutar vara rädda. Det är dags att vi börjar leva igen.
Matilda E
Jag finner mig själv stående framför dörren. Detta har hänt ofta på sistone, att jag varit på väg någonstans och sedan plötsligt funnit mig själv stående stilla, stirrande på den öppna dörren. I flera månaders tid har jag undvikit dörren som om jag skulle smittas av pesten bara genom att titta på den, men under de senaste veckorna har den kallat på mig som en sirensång, oemotståndlig och obegriplig. I flera månader har jag sökt styrkan att kliva in i det här rummet. Kanske har jag äntligen funnit den.
Jag bestämmer mig för att det är dags att försöka dräpa mina demoner. Med tveksamma steg kliver jag in i rummet. Jag vet att det inte finns någon risk att mina föräldrar ska inse att jag är här inne; mamma ligger däckad i sin säng med en hemsk migrän och pappa jobbar sent, något jag tycker att han börjat göra väldigt ofta på senare tid. Mamma har varit sjukskriven den senaste månaden och stänger ofta in sig på sitt rum och säger att hon behöver vila, även om jag kan se att det egentligen inte är något fel på henne. Pappa tar på sig alla möjliga extrauppgifter på jobbet och det känns som att han knappt är hemma längre. Själv stannar jag kvar i skolan och pluggar så länge som möjligt, när jag väl kommer hem stänger jag oftast in mig på mitt rum med musik på högsta volym, ett tydligt budskap om att jag inte vill bli störd. Vi söker oss avsiktligt ifrån varandra, trots att vi nu behöver varandra mer än någonsin. Men jag kan inte tycka att det är konstigt; vi kan knappt hålla ihop oss själva, hur ska vi kunna förväntas hjälpa till att hålla ihop varandra?
Rummet ser ut precis som jag minns det, bara dammigare. Det känns kallare också, som om det blivit nerkylt av bristen på mänsklig kroppsvärme. Jag går fram och känner på elementet; iskallt. Utanför fönstret har sommaren snart övergått till vinter, men ingen har brytt sig om att gå in och dra upp termostaten på elementet. Ingen av oss har nog ens tänkt tanken att det skulle behövas. Vi har varit för upptagna med att försöka ignorera rummets existens för att bry oss om vad som händer här inne. På fönsterbrädan står en vissen blomma, försummad och övergiven. Jag fylls av dåligt samvete över att den bara lämnats att dö, men jag har inte vetat att den fanns där. Jag går förbi rummet på väg till mitt eget rum varje dag, men jag tittar aldrig in. Det är som om rummet inte existerar längre, precis som du. Det är bara ett blekt minne som gör ont att kännas vid. Om vi kan få rummet att försvinna så kanske smärtan försvinner med det.
Jag vet egentligen inte varför jag gick in hit. Här finns ingenting för mig att hämta. Kanske har vi låtit dörren stå öppen därför att ingen av oss vet vad vi ska göra med rummet. Ska vi städa bort allting? Göra om det till något annat? Inget av det känns rätt, men samtidigt känns det väldigt fel att bara lämna det som det är. Helt övergivet. Du älskade det här rummet, älskade syster. Din prägel finns överallt, vart jag än tittar. Jag ser dig i sängkläderna med lila blommor på. Du älskade dem så mycket att mamma var tvungen att köpa en uppsättning till med likadana lakan så att du alltid kunde ha dina
lila blommor, eftersom du vägrade byta annars. Jag ser dig i böckerna i bokhyllan, nötta och med brutna ryggar efter att du plöjt igenom dem ett flertal gånger. Jag grips plötsligt av en stark lust att läsa någon av dem, att fly in i en av världarna som du älskade så mycket. Att komma närmare dig genom att dela det du älskade. Men jag vet inte om jag vågar. Tänk om jag inte tycker om dem?
Jag ser dig i bilderna uppsatta på väggen. I ett gammalt skolfoto från mellanstadiet ser jag mig själv. Vi var så lika när vi var yngre att det lika väl hade kunnat vara jag. Jag ser dig i stöket av pennor, papper, skolböcker och godispapper som täcker all yta av ditt skrivbord. Jag ser dig i citaten du satt upp på garderobsdörren, i kläderna som hänger över stolen, i den prydliga bäddningen av sängen, i doftljusen, i tapeten, i reporna i golvet. Jag ser dig omkring mig vart jag än tittar. Inte bara i det här rummet, utan i hela huset, i skolan, i idrottshallen, hemma hos mormor och morfar. Vart jag än går så finns du där runtomkring mig. Jag älskar dig, men jag står inte ut med det. Jag får aldrig vara ifred. Vart jag än går så finns du där, precis utanför mitt synfält. Du gör dig ständigt påmind och det gör så ont, så fruktansvärt, förskräckligt ont. Jag förstår att mamma stänger in sig på sitt i rum i flera timmar eller ibland till och med dagar i sträck. Jag förstår varför pappa gör allt för att hålla sig borta från huset och från minnena av dig så mycket som bara möjligt. Jag förstår varför vi faller isär, sakta men säkert. Vi slits sönder av saknad, av sorg, oförmögna att stänga dig ute. Rädda att glömma, rädda att avsaknaden av smärta ska innebära att vi slutat sörja. För vi vill aldrig sluta sörja, aldrig glömma att du fanns, aldrig glömma vad du betytt för oss. Vi måste lära oss leva med sorgen, med vi vågar inte försöka, rädda för att det ska ses som att vi kommit över dig. Hur kan man återgå till sitt vanliga liv när allt vänts på ända? Men vi måste lära oss att leva igen, ett snubblande steg i taget. Vi kommer aldrig att bli hela igen, men vi måste lära oss att leva med ett hål i våra hjärtan, för inget vore mer orättvist mot dig än om vi också slutade leva. Stäng en dörr så öppnas en annan, har jag hört folk säga. Jag tror att det är dags för oss att öppna en ny dörr, att sluta älta det som varit och börja blicka framåt, så gott som vi någonsin kan.
Kanske fanns det något för mig att hämta här inne trots allt. Jag inser nu att du alltid kommer att gå bredvid oss, alltid finnas där i utkanten av våra tankar. Att vi slutar ta vara på livet bara för att du inte finns med oss längre är det värsta vi kan göra. Du älskade livet så mycket, älskade syster. Nu när du inte kan njuta av det längre så måste vi ta vara på det åt dig, vi måste leva för din skull. Med bestämda steg kliver jag ut ur rummet och stänger dörren bakom mig. Det är på tiden att vi slutar vara rädda. Det är dags att vi börjar leva igen.
Matilda E
Kommentarer
Skicka en kommentar