Att följa sina drömmar

Kommer du ihåg första gången vi träffades? Det var en onsdag i september. Du hade försovit dig och var sen till bussen. Efter att du kastat väckarklockan i väggen i ren frustration slängde du dig in i duschen. Vattnet var iskallt men det hade du inte tid att bry dig om. Du lindade in ditt bruna hår i en fluffig frottéhandduk samtidigt som du tryckte ut en klick tandkräm på din blåa tandborste. Hälften gled av och landade på handfatskanten. Löddret rann som fradga ur munnen på dig och de svarta underbyxorna ville inte riktigt samarbeta på vägen upp för dina fortfarande fuktiga lår. En svordom tog sig igenom löddret och över dina läppar innan du med ett sista ryck lyckades få upp resåren över skinkorna. Du kunde känna den obarmhärtiga kanten skära in i din fuktiga hud och förtydliga alla dina brister. Du spottade ut tandkrämen och vände dig mot spegeln, det var en helkroppsspegel, och bakom resterna från klämda finnar och tvålfläckar tittade den ledsna människa du var tillbaka på dig. Samma ögon tittade tillbaka på samma kropp. Samma kropp du dragits med i åratal hade plötsligt förändrats. Kunde du inte se det? Hur kunde du låta det gå så långt? Du slängde på dig en enkel tröja och ett par jeans, kastade in handduken i ett hörn och lämnade den flimrande badrumslampan på när du sprang efter din väska. Klockan tickade och med jackan över armen och de slitna Converse skorna oknutna över dina strumplösa fötter norpade du en skiva ’roast and toast’ ur brödskrinet och lämnade ditt hem i all hast. Påväg mot busstationen tog du en tugga av det vita brödet, du tuggade och tuggade men var oförmögen att svälja. Halsen snörptes ihop i en kväljning och du var nära att spy. Utan att tänka spottade du ut din halvt tuggade frukost och torkade den skvättande saliven från din kind. Du tittade på resten av smörgåsen i din hand. Du behövde den inte. Vad skulle du med den till? Med en lätt duns landade den bredvid den degiga geggan som sekunder tidigare varit på väg ner för din strupe.

Det är ett år sedan nu, och vilka framsteg du har gjort. Under de senaste 365 dagarna har du lyckats bygga upp rutiner, rutiner du numera inte skulle klara dig utan. Allt i ditt liv hänger på den sköra tråd kallad kontroll. Allt du gör, gör du per automatik. Du försover dig inte längre för varje morgon vet du vilken tid väckarklockan kommer ringa, du vet vad som ska ätas till frukost och du vet att det är dina smuts-vita Converse som gäller tills pudersnön ligger som ett täcke över gator och torg. Du kan ditt schema, du kan mattiderna och matsedeln, du vet vad du får äta.

Att de starka solstrålarna framkallar huvudvärk på mornarna är något du har blivit van vid (det är inte mycket som inte ger dig huvudvärk nu förtiden). Du sätter dig upp i din hårda säng, ännu en obekväm natt som lämnat dig stel och utmattad inför dagen. En rysning skjuter upp genom benen, upp till ryggraden när dina kalla fötter får kontakt med det om möjligt ännu kallare är golvet. Du letar slött reda på dina tofflor, de står exakt där du lämnade dem kvällen innan, alltid redo att bära dig över det hårda ogästvänliga golvet. Du sitter kvar på sängkanten en stund och lägger en blålila hand över magen. Innanför det tunna pyjamastyget kan du känna hur mjuk den är, som en kudde. Du lyfter upp pyjamaströjan till bysthöjd och kontrollerar att inga ovälkomna utbuktningar har smugit sig på dig under natten. Det har det inte. Men du känner dig fortfarande inte nöjd, du trycker in ett finger vid sidan av naveln och ser hur det bildas en liten krater. Det duger inte!

Du brukade vara ganska stor i maten. Gröt till frukost, två portioner till lunch, en smörgås med Nutella på eftermiddagen och sedan kvällsmat på det. Inte undra på att de där envisa kilona inte ville försvinna. Kommer du ihåg? Hur du varje morgon vägde dig och fann att samma siffror dominerade displayen. Vilken mardröm. Dag efter dag fick du se hur din konstanta tyngd på 51 kilo förblev ett faktum. Vilken tur att jag kom och räddade dig. Tillsammans har vi lyckats.

Varje dag blir din kropp några hekto lättare, några hekto vackrare. Visst är det härligt! Fast jag måste säga att du fattade ett dåligt beslut när du valde att äta riset du tagit åt dig vid lunchen. Var det inte fullt tillräckligt med två falukorvs skivor? Men, gjort är gjort. Det är okej, tänk bara på hur fruktansvärt illa du mår nu. Känner du det inte, du är uppsvullen och huden är alldeles oljigt fet. Det borde räcka med ett glas vatten till kvällsmat, håller du inte med?

Alla har mål i livet. En del vill bli sångare, fotbollsstjärnor, lärare, andra kockar, forskare eller tyngdlyftare. Men du vill bara bli accepterad, och jag kommer att hjälpa dig. Du är redan en bra bit påväg. Ingen kan säga att vad du gör är fel. Att följa sina drömmar kan väl inte vara förbjudet?

Visst är det så att du inte är hungrig? Den där gnagande känslan är bara din kropp som bränner fet. Ska du verkligen förstöra det genom att stoppa i dig ännu mer kalorier! Du åt ju faktiskt i morse. Det sägs ju att frukosten är dagens viktigaste mål, så då borde du väl klara dig på det. Förresten har du knappast gjort någonting energikrävande idag? Du måste ju kunna bränna det du stoppar i dig, annars går du ju med plus, och så kan vi inte ha det. Inte när du har kommit så långt! Gör så här. Ta ett glas vatten. Du är säkert bara törstig.

Det har blivit en vana. Du drar med dina kalla händer över din kropp och försäkrar dig om att förändringen aldrig upphör. Det är en trygghet, att kunna dra med fingertopparna över bröstkorgen och känna revbenen. Lite som ett kvitto på att du håller din diet, att du är accepterad. Och för var dag blir de allt mer synliga. Du borde vara stolt över dig själv!

Du rycker till. Känslan av dina kalla fingrar mot din nakna hud är överraskande, men ändå välkommen. Med långsamma rörelser känner du dig fram, låter fingertopparna smeka det mjuka skinnet och de välbekanta formerna. Med en suck andas du ut. Lättnaden sköljer över dig när fingrarna glider ner i det skålformade partiet under bröstkorgen. Det tunna skinnet känns flexibelt, nästan elastiskt under de fem inspektörerna och ett litet leende sprider sig över dina läppar. Du låter handen vila i dalens mitt för en sekund, pekfingret ritar en fjäderlätt cirkel runt naveln och du inbillar dig de utmärglade muskelfibrerna skava mot insidan av din hud. Du är påväg.


                                                             ***



av Jenny O

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord