Inlägg

Att vara gammal men ändå ung

Det har gått sextionio snabba roliga år. Det vore en dröm att få leva om det igen, att bli återfödd. Leva någon annanstans än på jorden. Sådant händer endast i mina vildaste drömmar, om ens det.

Jag tittar upp på den bruna väggen där min sönderslitna almanacka som gulnat under årets gång. Idag är det den femte december. Jag har endast tio minuter kvar innan jag försvinner och sexhundra sekunder innan jag fyller år. Jag lutar mig tillbaka i stolen och lägger ner dagstidningen på träbordet och tar en stor klunk kaffe. Jag sneglar på de stora svarta rubrikerna och läser för mig själv igen ”Läs forskarnas teorier om varför alla sjuttioåringar försvinner!” jag tar en klunk till, suckar djupt och tittar ut. Nio minuter kvar innan jag får gå igenom det alla sjuttioåringar gått igenom, borde jag packa min väska?

Framför huset står en massa reporterar med ny teknisk utrustning och jag tror även jag hörde en reporter prata tyska. Jag tar ett till djupt andetag och tittar ut på träden istället. …

Memento vivere, kom ihåg att leva

Ynkligt som vissna löv i slutspurten i oktober månad, faller vi åtminstone en gång under våran livscykel. Men trots hur miserabelt det har visat sig vara finner vi alla våran inre ”överlevnads-mig” och tar oss upp igen, precis som de ynkliga vissna löven i slutspurten i oktober månad då de ståtligt blommar ut igen.

Jag kan slå vad om att ni tänker tillbaka på ett tillfälle när ni läste dessa rader, för det gjorde jag också.



Rummet var fyllt av en fängslande känsla av instängdhet, jag var fylld av ett gripande och obehagligt tryck i bröstet. Tårarna rullade ned från min kind och tycktes inte vilja sluta upp. Detta var den värsta typen av tårar, ni vet. När man tittar sig själv i spegeln och läppen sakar konstant och okontrollerbart. Jag kände mig helt miserabel och värdelös, drog paralleller till välmående gamla jag och kom fram till att det var ytterst onödigt för det var inte ett ”gammalt jag”, det var fortfarande ett jag som låg och lurade i baktankarna som pushade mig lite till, fr…

Metanoia

Någon gång, i något tillfälle, vid någon tidpunkt, kommer ni möta någon som kommer få ert hjärta att slå extra hårt. Denna någon kommer få er att gråta och skratta men framförallt; den kommer få er att känna igen.

Men denna tidpunkt, detta tillfälle, är inte idag.

För idag kommer ni ännu en gång att vakna upp med påsar under ögonen och en tom känsla i eran bröstkorg. Idag kommer ni stå framför kylskåpet och undra vare sig ni inte borde äta alls eller om ni borde ta allt ni kunde få tag på. Idag kommer ni ännu en gång gå hem från skolan eller jobbet med känslan av att erat huvud skulle kunna explodera vilken sekund som helst.

Och därefter kommer ni ligga i soffan, undrande om det faktiskt var värt att vakna upp. Ni kommer stirra på eran mobil tills era ögon gör ont, eller alternativt; tills era föräldrar skriker på er att sluta vara så jävla lata. Och slutligen kommer ni lägga er ner i sängen med ett utslitet psyke men en klarvaken hjärna.

Och s…

Död eller levande

Juni

Hur är det möjligt att endast jag ser dessa människor överallt på gatorna? Varför kan ingen annan se dem? Varför måste jag bli kallad galen gång på gång och bli tvingad att gå på psykoterapi? Jag berättar ju endast vad jag ser. Jag blandar ihop vad som är verklighet och vad som inte existerar. Jag börjar faktiskt tro på det som alla säger om mig, att jag är sinnessjuk. Men det har alltid varit så, jag har alltid sett de människorna som egentligen inte finns. Jag kommer ihåg särskilt en gång när jag var ett litet barn och var i affären med min mamma. Hon har brunt långt hår och hon hade på sig hennes röda kappa och bruna kängor den dagen. Jag kom ihåg att jag såg någon som liknade mamma och att jag sprang fram till henne och skulle krama om henne men insåg att det inte fanns något att krama om, att det bara var luft. Jag blev alldeles förskräckt och trodde att mamma hade försvunnit, men sedan så hörde jag någon bakom mig skrika “Juni, Juni kom!”. Jag sprang gråtandes fram till henn…

Vinnarna är korade!

Bild
I fredags delades priserna för årets digit! ut på Kulturhuset.
Första pris gick till Matilda Eriksson för hennes berättelse Ett snubblande steg i taget.
Andra pris gick till Lovisa Borg för hennes berättelse Framåt.
Tredje pris gick till Matilda Carlsson för hennes berättelse Den lilla stugan.
Grattis till alla tre!
Alla bidrag finns att läsa här på bloggen. Tack alla medverkande för i år!

Vinnarna har utsetts!

Nu är vinnarna för årets tävling utsedda och de firas på prisutdelningen på Kulturhuset i Örebro på fredag klockan 18:45. Välkomna dit!

Livet väntar inte på någon

“En man med svart skinnjacka och röd tröja sprang efter bussen och försökte komma på. Början på det orange skägget gav honom ett minnesvärt intryck. Ett vittne såg honom. Hon satt i bussen när den exploderade, hon såg hans ansikte när han stod på väggen med en liten svart låda i handen. Hon såg hans flin, det var det sista Elin såg…”
Berättarrösten tystnar och jag stålsätter mig för vilka frågor jag ska behöva svara på, men framför allt är jag orolig över hur alla kommer se på mig nu när jag är den jag är...
“Berätta om vem du är och vad som har hänt med dig.” säger en mörk mansröst.
“Jag heter Elin Stensund och är 15 år gammal och för 3 månader sen var jag offer för en terroristattack. Där en buss exploderade och jag var den enda som överlevde“, svarar jag.
“För er som inte vet, så var det en buss som exploderade och dödade 26 människor och endast Elin överlevde med allvarliga skador”, rösten tar en paus innan den fortsätter med styrka. “Elin vill du vara så snäll och berätta om dina…