Inlägg

Jag tänker inte ändra på mig

Julia sätter sig upp i sängen, hon sov inte bra i natt. Sängen kändes hårdare och löven var mer störande då de slog emot fönstret. Det som skulle hända den dagen hade hållit henne vaken. Det har liksom pirrat i kroppen och hon har haft den där känslan som gör att hon verkligen inte kan sitta still, även om hon försöker.

Moa däremot vet att det inte kommer gå som förväntat. Hon vet inte riktigt om det kommer att gå bra eller om det bara kommer bli en stor besvikelse. Moa går ner med en orolig känsla i magen. Kommer hennes familj att avvisa henne? Hon vet hur de på kvällarna sitter och diskuterar om hur sjukligt det är. Men nu måste det ske, hon måste berätta.
Julia är inte alls nervös över vad hennes mamma ska tycka men hon är nervös över det som händer idag. Det är liksom så speciellt. Det ska såklart bli kul, så hon fattar inte varför hon oroar sig så.
– God morgon gumman, säger mamma till Moa som trött kommer ner i köket. Nu gäller det tänker Moa, jag säger det nu, hon får fram ett …

Döden väntar tätt intill lövet

 Magdalena sitter på ändan med uppdragna knän till bröstet framför en spegel och gråter. Hennes blonda, platta hår är uppe i en slarvig bulle och hennes spinkiga kropp skakar. Hon är medveten om att för ungefär tre dagar sedan dog hennes bästa och enda vän, hennes syskon som även var hennes tvilling. Hon är medveten om att hon inte kommer vakna jämsides med henne längre. Men hon är inte medveten om att hon själv har ett liv utan henne.
Madde blickar tillbaka till dagen då allt hände. Hon sitter vid sin säng och försöker läsa sin blåa pocketbok, medan Thelma hennes identiska tvilling visar upp en marinblå klänning och uppmanar Madde att ha på sig den på den otroliga festen som Thelma tjatat om hela tiden. - Den kommer bli så vacker på dig. sa Thelma. Madde vägrar gå på festen, sen första gången Thelma tog upp ämnet till nu. Hon vill inte men Thelma började nu låta arg, riktigt arg och besatt. - Alla ska dit, och det blir inte kul utan dig. Thelma ljög, hon har alltid kul utan Madd…

Skuggorna vandrar vid sidan av vår bil

Vi sitter bredvid varandra i den gamla bilen som skyndar fram över kullerstenarna, trots det har vi inte utbytt ett enda ord på hela färden. Trots att han verkar bekant så vet jag inte ens vad han heter.
Utanför fönstren har novembersolen börjat skymma och det är egentligen alldeles för kallt för att ha rutorna nere. För att inte tala om vilken fara det innebär en dag som den här.
Det är då han gör det, han talar.
– Fryser du?
– Kunde varit värre.
Jag svarar kort och ser ner i mitt knä. Vill inte få onödig ögonkontakt och göra situationen obekvämare än vad den redan är.
– Det är inte ett svar på min fråga.
Hans röst är iskall och tom. Nu vågar jag inget annat än att svara honom.
– J-ja. Det är ganska kallt och jo, jag fryser nog lite.
– Då så.
Rutan åker upp med hjälp av en vev och istället för ett svagt mekaniskt surrande som man förväntat sig från moderna bilar hörs ett uppenbart skrapande och det går att ana att bilen sjunger på sista versen.

Det går en lång stund innan han pratar igen, d…

Du minns nog inte

Minns du gången vi satt där på bänken, Precis som i en fransk långfilm var vi, Lika kära och lika inne i vår egen bubbla, Overkligt som inget annat jag upplevt.
Minns du inte gången vi satt där, Bara du och jag och sparven i gräset, Du kastade din sista bit av croissanten, Med ett tacksamt hack i marken försvann den.
Minnet är kreativt likt intet skådat, Förvränger och förskönar, Skapar en parallell version av historien, Av vår historia.
Överanalyserat den där blicken, Den som jag lyckades undvika, En blick som kunde ha gett mig ett avslut, Istället tvingas minnena leva kvar.
Du minns nog gången vi satt där på bänken, Kanske inte precis som i en filmisk bubbla, Inte ett lika kärt minne som senare växt fram, Overkligt och tvivlar allt mer på upplevelsen.
Du minns nog inte gången vi satt där, Kanske inte heller sparven, Inte minns du väl mer än slaget mot kinden, Det som jag sedan länge förträngt.
Med en rispa i mig reste du dig och försvann, Varför minns jag dig som min fina, Jag borde minnas dig som sparven, Sp…

Innan strängarna går av

Jag minns fortfarande första tonen som uppstod när jag drog med stråken över en av cellons tjocka strängar. Det var någonting som hände då. Och allt jag visste var att jag aldrig ville släppa den.
”Vad fan passar du honom för?” ”Jag vill väl ha lite kul också”, flinar han tillbaka. ”Nu är det ditt fel om vi förlorar.” Han vrider huvudet mot mig. ”Vad väntar du på? Skjut då bögjävel!” Jag skjuter. Och missar. Ingen väntade sig något annat, men det är lika jobbigt varje gång. Jag vet vad som väntar och det gör de andra också. Även om de har förlorat har de i varje fall något att roa sig åt efter. De utbrister i ett gemensamt brölande. En del av glädje och andra av ilska. Bara ljudet av gummisulor mot plastgolvet får mig att vilja kräkas. Jag är beredd på en armbåge i sidan eller ett slag över nacken när jag istället hör en ljus, mild röst bakom mig. ”Det var inte ditt fel att vi förlorade.” Jag stelnar till. Är det möjligt? Trevande vänder jag mig om. ”Va…?” ”Nej, jag vet, men jag blir alltid …

Två världar blir till En

Jag tittar ut genom fönstret upp mot de löv lösa trädtopparna och den grå dimmiga himlen då jag plötsligt får syn på min egna reflektion. Som kamera linsens fokus, riktar jag min blick närmare på vad jag ser framför mig. Who is this soul? En glimt av en längtan och koppling. Längtan av det som jag så kärt inom mitt sinne och hjärta har, en dag blir till min livs levande form av dröm. Koppling till en annan själ. Känslan av att denna själ är så långt ifrån. Fortfarande finns den kvar. Väldigt nära och naturligt kommen. Belåtet låter jag det ske utan några påfrestningar och bekymmer. En dag blir tiden kommen då det är dags. Då är det också individens ansvar att få tiden att ske och avgöra när det är dags. Dags för det väntade såsom oväntade. Tillbaka till denna reflektion, förblir den mystisk och vacker skapt. Ännu att sjunka djupt in och förbli ett med. Ett med två längtande och sammankopplade själar. Regnet har brutalt börjat ta över gatan när jag ser ner på de fallande regndropparna vid…